Förlossningsberättelse del 1 | Postpartum blog

Postpartum blog

Annons

Förlossningsberättelse del 1

Tänkte få ihop en liten (lär bli låååång) berättelse från den bästa och häftigaste dagen i mitt liv. Jag vet inte hur jag ska kunna få ner allt och kunna beskriva alla starka känslor i ett inlägg men jag gör ett försök. 🙂

Torsdagen den 7 September, v.38+1
Dagen innan förlossningen skedde så hade jag ett igångsättningssamtal hos läkaren där hon undersökte mig (gjorde förbaskat ont) och konstaterade att tappen var sluten och bakåtlutad. Jag kunde få igångsättning idag men tyvärr var det överfullt på förlossningen så jag fick en tid för igångsättning nästkommande torsdag. Gick hem utan någon som helst besvikelse (vet hur tufft de har det på förlossningen i Malmö så var beredd) och taggade inför nästa torsdag. Väl hemma kände jag inget speciellt. Hade inga värkar eller sammandragningar. Minns inte mer från den dagen men antar att den var “vanlig” ;).

Fredagen den 8 September, v.38+2 THE day 
Henrik gick till jobbet som vanligt på morgonen. Natten hade varit ok. Jag sov ju så dåligt överhuvud taget i slutet av graviditeten. Gick upp för att kissa minst 7 gånger per natt och magen var så tung och foglossningen var jobbig, så hade svårt att röra/vända mig och samtidigt ligga på samma sätt för länge… Vaknade iallafall runt 09:00 av mensvärk. Tänkte inte så mycket på det då jag inte tyckte att det gjorde så ont. Gick upp och kissade en liten stund efter och där kom en liten bit av slemproppen. Tyckte heller inte att det var konstigt då slemproppen gått i omgångar på mig sedan v.33. Gick ner på nedervåningen och åt frukost. Klockan var nu runt 10:30 och jag tyckte inte mensvärken gav med sig. Lade mig i soffan och vilade en stund, min katt var helt kärlekstokig. Han lämnade inte min sida utan skulle vara med mig var jag än gick och satt bredvid mig och stirrade på mig hela tiden, haha. Han måste ha anat att något var på gång.

Runt 13:00 började det kännas lite mer men jag tyckte ändå inte att det var så “farligt”. Har jobbat på förlossningen och sett smärtan dessa kvinnor har under sina värkar så jag trodde detta bara var falsk alarm/förvärkar. Fick i mig lite lunch (och tur var det!) och gick på toa. Där kom HELA proppen. Fotade den (haha) och skickade till H och min kompis Annelie (som också var gravid då). Ca 20-30 min efter att slemproppen gått så blev värkarna mer intensiva och kom i intervaller. Tyckte fortfarande inte att de gjorde så farligt ont så behöll lugnet. Klockan 14:04 började jag klocka värkarna i en app och snittade ca 4 min mellan varje värk och värkarna höll sig i ca 1 min. Då bestämde jag mig för att ringa förlossningen för att få höra det vi alltid sagt till patienterna som är förstföderskor och ringer in “Ta en alvedon och bada/duscha varmt” haha. Men detta samtal blev annorlunda….

Innan jag ringde in till förlossningen så fick jag maila H som alltid sitter på viktiga möten på fredagar och har sin telefon på speaker i konferensrummet med sina kollegor. Så man får alltid maila då han sitter med datorn framför sig under mötena. Där skrev jag  något i form av “Nu är värkarna täta, du får vara stand by”.

Mitt samtal till förlossningen, som var fullbelagt dagen innan, var iallafall positivt och oväntat. Barnmorskan jag pratade med under dessa 10 min följde med mig i mitt värkarbete och hon förstod mer än jag om hur “allvarligt” det var. Vid denna stund kunde jag inte sitta still under värkarna utan var tvungen att vagga fram och tillbaka och andas mig igenom de. Men jag trodde fortfarande inte att det skulle betyda att förlossning skulle äga rum bara några timmar senare… På undersökningen dagen innan så hade jag varit helt sluten och tappen bakåtlutad, fattade inte hur det kunde gå så snabbt.

Hur som helst, jag skickade ett mail till H att jag pratat med förlossningen och de tror det är dags att föda. Han behöver komma hem nu. Som tur är så började H ta bilen till arbetet varje dag i v.37 för att kunna vara snabbt på plats till denna dag. Vi hade också förberett med babyskyddet och basen på isofixen i bilen redan i v.35 då vi åkte till Gotland. Även bb-väskan var packad vid den tid.
Den där bb-väskan som jag så länge väntat på att få använda och den fick jag aldrig använda… 🙁
Medan jag väntade på H så insåg jag att jag var ofräsch och inte hade duschat, så slängde in mig själv i duschen, med andra ord så kunde jag verkligen kontrollera värkarna vid detta tillfälle 😉

H slängde ihop sin dator och sprang ut från konferensrummet och sade till sina kollegor att “nu är det dags”, han var här 10 min senare och hjälpte mig in i bilen. Jag fick sitta på en påse (haha) i bilen eftersom att vattnet inte gått än. I bilen tyckte jag också att värkarna började avta och där skämdes jag lite…

Vi letade parkeringsplats hur länge som helst, jag ville inte in på förlossningen utan H. Idiotiskt nog så är det sjukt dåligt med parkeringsplatser utanför kk och parkeringshuset ligger en bra bit bort, eller en bra bit för en födande kvinna iallafall. Vi fick parkera i huset och där minns jag att en personal som parkerat sin bil och höll upp dörren för mig sade något i form av “Så spännande, lycka till nu” och jag blev överlycklig, sken upp och tackade.
Det regnade jättemycket ute, jag hade på mig min seglarjacka, gravidleggins och t-shirt. Jackan gick inte att stänga pga magen. H höll ett paraply över mig, där gick vi på gatan påväg mot kk, fick stanna några gånger under vägens gång för att andas mig igenom värkarna. Snart var vi framme på förlossningen.
Fortsättning följer….

Otto som skulle vara med mig hela tiden.

Väl inne, uppkopplad på CTG.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
postpartum

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats